Det är bara att konstatera, att vi i småbarnslivet sällan får sova EN god natts sömn. Det är tortyr att upprepade gånger bli väckt en natt, att varje kväll undra om man får sova ostört på natten.
De senaste tre nätterna har jag blivit väckt sex, sju gånger av en genomförkyld ettåring. Natten till i dag turades två av våra barn om att hålla oss vakna kl 0030-0445. Sista timman, efter vatten, kissande, "tänd lampan!" och "ont i magen" skulle hon även bajsa. Det kom inget och jag stod bredvid och frös i ett linne. Jag sa att "jag går och lägger mig, du får ropa när du är klar". Efter en halvtimma hade hon fortfarande inte ropat men krystat så högt att jag undrade om övriga familjen tagit sömnmedel när de lyckades sova vidare. Jag gick dit och förklarade att nu är det sängen som gäller. "JAG SKA BAJSA!! DET KOMMER SNART!!", fick jag till svar. Efter ytterligare en kvart insåg hon att det fick vänta till morgondagen.
De första morgontimmarna, efter frukosten, är det som värst med tröttheten, tycker jag. På eftermiddagen börjar jag känna mig normal, då sömnhormonerna äntligen ger upp och släpper taget och på kvällen är jag ganska pigg, kvällspigg som jag alltid har varit. Tyvärr kommer jag då inte i säng i rimlig tid för att nån gång få sova ut.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar